Artkenedom däggdjur

Varje jägare ska känna till det jaktbara viltet och sådana arter som inte får jagas, men som lätt kan förväxlas med jaktbara arter. För att jakten ska bli effektiv krävs samtidigt att jägaren kan något om viltets biologi, levnadssätt och uppträdande. Däggdjuren kan indelas i större grupper, s.k. ordningar, vilka anger släktskap och skillnader mellan arter och mindre artgrupper.

Klövvilt	Gnagare	Har djur	Katt djur
Hund djur	Mård djur	Brunbjörn	Sälar

Till klövviltet räknas hjortdjuren, slidhornsdjuren och svindjuren. Samtliga är partåiga. På varje fot har de två klövar som de går på samt två svagt utvecklade klövar - lättklövarna - som sitter en bit upp på foten. Hos de flesta hjortdjuren är det endast hanarna som bär horn. Undantaget är renen där även honan (väj an) bär horn. Hornen fälls efter brunsten varje år varefter nya börjar växa ut.

Älgen är vårt största hjortvilt och förekommer i hela vårt land utom på Gotland. De största älgtjurarna kan uppnå en levande vikt på över 900 kg. Hondjuret av älg kallas ko, handjuret tjur och avkomman kalv. Hondjur som ännu inte fött kalv kallas kviga. Under en stor del av året kan tjuren kännas igen på sin hornkrona. Ett kännetecken i naturen är att tjurens rygg är rak medan kon ofta svankar i ryggen. Ser man djuren bakifrån syns tydligt att kon har en ljus strimma på lårens insida ända upp under svansen medan tjurens insida på låren är mörk. Kon kännetecknas av ett långt utdraget och smalt nosparti. Kvigan har kortare huvud och kalvens huvud är så kort att det ger ett knubbigt intryck. Ett fullvuxet djur kan nå en längd av nästan tre meter och en höjd på upp till två meter. Kon är något mindre än tjuren. Slaktvikten (kroppen utan hud, inälvor, huvud och underben) uppskattas till 55 % av den levande vikten och kan för ett äldre djur vara från 130 kg till över 300 kg. De största tjurarna kan t.o.m. väga betydligt mer än 400 kg. Slaktvikten på en kalv ligger under höstjakten på mellan 60 och 100 kg. Älgen brunstar under senare delen av september och i början av oktober, något senare längre norrut. Kon är mottaglig under en kort period, ett dygn men kan brunsta om efter ungefär tre veckor om hon inte blir betäckt. Försenad brunst och om brunst ger senare födda kalvar.

Kon är dräktig 8 månader och föder i regel 1-2 kalvar. Undantagsvis kan kon få trillingar. De yngre korna föder oftare bara en kalv. Den nyfödda kalven väger upp till 15kg och ökar snabbt i vikt första tiden, runt l kg om dagen. Vid födseln är pälsen rödbrun men övergår till en grå nyans under september-oktober när, vinterpälsen anläggs. Kalven diar kon ett stycke in på vintern och följer kon hela året fram till dess kon ska föda sin nästa kalv. Kor som inte föder kalv kan följas av sina fjolårskalvar till sent på året. Under vår och sommar äter älgen kvistar och skott av en rad lövträd. Till de mest uppskattade hör rönn, asp och vide. En rad örter ingår i dieten liksom vattenväxter där sådana finns. Det vuxna djuret beräknas äta runt 40 kg/dygn sommartid och knappt 20 kg/dygn vintertid. Under hösten byts dieten till bärris och kvistar från lövträd, tall och en. Lokalt förekommer gnag på bark. Älgen kan bli drygt 20 år gammal. En radjaktformer utnyttjas. På mindre marker är vaktjakt eller smygjakt vanligt. På större marker är jakt med löshund eller ledhund vanligt, liksom tryckjakt och klappjakt. Den årliga avskjutningen uppgår till drygt 100 000 djur varav närmare hälften utgörs av årskalvar.

Kronhjorten är vårt näst största hjortvilt. En fullvuxen kronhjort kan väga uppemot 300 kg i levande vikt. Kronhjorten var starkt hotad under 1800-talet. En mindre rest fanns dock kvar i södra Skåne. Efter utplanteringar finns i dag kronhjorten spridd över större delen av Syd- och Mellansverige. Tätast bestånd finns i Skåne, Södermanland och Västmanland, men spridningen är snabb och en sammanhängande stam kan inom något eller några decennier finnas i hela Götaland och Svealand. Det vuxna han djuret benämns hjort, hondjuret hind och avkomman kalv. Vuxna hondjur som ännu inte fött kalv kallas smaldjur. Den vuxna hjorten känns lätt igen på sin hornkrona. Ett säkert kännetecken är den ljust gulbruna spegeln i djurets bak. Svansen är kort. Pälsen är under sommaren gulbrun till rödbrun, under vintern mer grå. Kalvarna är under sommaren rödbruna med ljusa fläckar som försvinner under hösten när vinterpälsen anläggs. Kronhjorten kan nå en hög höjd på drygt 120 cm och slaktvikten hos hjorten ligger på upp till 160 kg. Hinden väger slaktad upp till 80 kg. Slaktvikten på kalven ligger på mellan 30 och 40 kg. Taggarna på hjortens horn benämns på följande sätt från rosenkransen räknat: ögontagg, Istagg, mellanlägg och krontagg. Antalet taggar i kronan (dvs. krontaggarna) varierar och kronan är i mer eller mindre välutvecklad. Hornen fälls under vårvintern. Kronhjortens brunsttid infaller i september. Då samlar de vuxna hjortarna ett harem av hindar omkring sig. Hinden går dräktig knappt 8 månader och får sedan i maj eller juni vanligen en enda kalv (sällan två). Kalven diar till fram på vårvintern året efter födseln. Kronhjorten trivs bäst i brutna marker, ofta vid öppna fält, och vill ha god tillgång på vatten. Födan utgörs främst av gräs och örter samt av löv och kvistar. Kronhjorten uppskattar olika rotfrukter och kan på så sätt orsaka skada. Även barkgnag på gran förekommer liksom barkflängning där djuren under våren river loss stora barkstycken från gran, skador som ofta leder till rötangrepp. Kronhjorten är den enda av våra vilt levande hjortdjur som har hörntänder. Dessa får med åren en mörk färg och slipning som gjort dem eftertraktade som troféer. Tänderna benämns "grandeln". De jaktformer som används är främst vaktjakt och smygjakt. Lokalt kan tryckjakt tillämpas. Nere på kontinenten med tätare stammar bedrivs jakten ofta som drevjakt med både hundar och drevkedja.

Vitsvanshjorten är en amerikansk hjortart införd till Finland. Där har den bildat kraftiga stammar och det finns risk för en spridning över till Sverige. Viltarten är inte önskvärd här, och får därför jagas året runt. Vitsvanshjorten kan påverka rådjursstammen negativt genom sin konkurrensförmåga. Vitsvanshjorten är något större än dovhjorten, Hjorten har ett karakteristiskt horn riktat uppåt. Färgen är sommartid rödbrun, vintertid mörkgrå. Vitsvanshjorten är lätt att känna igen på den långa svansen som vid flykt bärs uppåt. Spegeln är vit Arten har hög reproduktionsförmåga. Hinden får vanligen två kalvar, men trillingfödslar är inte ovanliga. Vitsvanshjorten trivs både i det öppna landskapet och i mer sluten skogsmark. Födovalet är lika de övriga hjortarternas. Vitsvanshjorten kan sprida en parasit som angriper djurets hjärna och det kan finnas risk att våra inhemska hjort viltarter drabbas om vitsvanshjorten får etablera sig i landet.

Dovhjorten är mindre än kronhjorten. Den fullvuxna hjorten kan nå en levande vikt på drygt 150 kg. Dovhjorten, som ursprungligen kom från Främre Orienten, infördes till Sverige redan på medeltiden och under senaste århundradet har frilevande populationer vuxit fram. I dag finns det tätaste stammarna i Skåne, Västergötland, Östergötland och Södermanland. Dovhjorten är stationär, varför spridningen är mycket långsam. Dovhjorten är ett utpräglat flockdjur med flockar på upp till 10 djur, ibland dock betydligt större. I flockarna går främst hindar med kalvar, smaldjur och mindre hjortar. Dovhjorten är det hjortvilt som kan variera kraftigast i färgen - från svart till nästan vitt. Vanligen är den brun med ljusa fläckar. Om vintern går pälsen mer i grått. Fläckarna blir då otydliga. Dovhjorten benämns på samma sätt som kronhjorten i hjort, hind, smaldjur och kalv. Dovhjorten är lätt att känna igen på den vita spegeln som är inramad i svart. Svansen är lång med mörk översida. Liksom för vildsvin används begreppet passad vikt, vilket avser djuret utan inälvor men med huvud, hud och underben kvar. Hos hjorten anges i regel vikten utan huvud. En fullvuxen hjort väger upp till 100 kg passad utan huvud, hinden upp till 50 kg och kalven under jaktperioden 15-20 kg. Dovhjorten brunstar senare än våra övriga hjort arter. Brunsten infaller från mitten av oktober till mitten av november. Under den perioden är det också ett uppehåll i jakttiden. Dräktigheten varar knappt 8 månader och i juni foder hinden i regel endast en kalv, undantagsvis två. Kalven diar sedan till fram på vårvintern. Dovhjorten har utpräglade skovelhornsanlag och en fullvuxen hjort har en imponerande hornuppsats som är störst vid 8-9 års åldern. Dovhjorten lever främst av gräs och örter men tycker också om lövträd och buskar. Den äter liksom kronhjorten gärna potatis och olika rotfrukter. I täta stammar kan den åstadkomma betydande skador inom lantbruket. Dovhjorten förekommer ofta i täta populationer som ger många jakttillfällen. Främst j ägas den genom smyg- eller vaktjakt, men även tryckjakt förekommer. Dovhjorten buktar för långsamt drivande hundar på samma sätt som rådjur, varför en jakt med kortbenta, långsamt drivande hundar kan ge bra utbyte.

Rådjur vår minsta art inom familjen hjortdjur. Färgen är om vintern brungrå, om sommaren rödbrun. Kring stjärtpartiet finns en stor vit spegelfläck. Hanen, råbocken, är 1,2 m lång; hans horn kan vara enkelspetsade, spetsbock, tvåspetsade, gaffelbock, eller trespetsade, sextaggare. Vid sin nedre del är hornen knottrade. Honan, rån (rågeten), föder i maj 1-3 vitfläckiga kalvar, kid. Rådjuren, som förekommer i skogs- och buskmark nära odlad jord, har spritt sig allt längre norrut och påträffas nu över hela landet, i Norrbotten och Västerbotten dock främst i kustregionen. Köttet är välsmakande. Över 100 000 djur skjuts per år.

Det finns två arter av slidhornsdjur i landet: mufflonfår och myskoxe. Slidhornsdjuren tappar inte sina horn årligen, till skillnad från hjortdjuren, utan hornen växer och blir större från år till år. I regel har också hondjuren horn, fast mindre. Den har klumpigt byggd kropp. Längd 2,5 m, mankhöjd 1,1 m, vikt 400-500 kg. Hornen, som är så breda vid basen att de täcker hela pannan, är böjda bakåt-nedåt och slutar med ett par uppåtriktade skarpa spetsar. Pälsen är tät och lång. Tjurens kött har mysksmak. Myskoxen förekommer på Grönland och i norra Nordamerika; den har inplanterats på Svalbard och i Norge, varifrån ett fåtal djur utvandrat till Härjedalen., har haft en fast stam som nu minskat kraftigt. Myskoxarnas framtid i Sverige är osäker. Den förekom under senaste istiden allmänt i Europa ned till Alperna, i Nordamerika och Asien. Mufflonfår, i dagligt tal mufflon, har planterats in på några platser på västkusten samt finns i många hägn. Arten kan säkert få en ökad spridning.

Vildsvinet tillhör gruppen svindjur och finns i dag frilevande på många håll från Mälardalen och söderut i landet. Vildsvinet fanns i landet fram till 1600-talet, men utrotades då på fastlandet. De fanns kvar på Öland, men utrotades under 1700-talet också därifrån. I början av 1900-talet hölls vildsvin i hägn och under slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet utvecklades frilevande stammar från rymlingar ur hägn. I dag finns fasta stammar i flertalet mellansvenska och sydsvenska län. De starkaste stammarna finns i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge län och Skånelänen. Arten är ständigt i ökning varför en ytterligare etablering av fasta stammar kan antas ske. Hos vildsvinet kallas hanen galt, honan sugga och årsungarna kultingar.

Begreppet passad vikt (djurkropp utan inälvor men med huvud, hud och underben) används när vikten anges och en vuxen galt kan nå en passad vikt på över 150 kg, suggan väger passad knappt 100 kg och årskultingen drygt 30 kg. I en sent född kull väger smågrisarna betydligt mindre.

Brunsttiden infaller på senhösten vintern (november-januari) och de 3-8 ungarna föds efter ungefär fyra månader. Ungarna är beroende av suggan under flera månader. Därför är det viktigt att vid jakten inte fälla suggan från smågrisarna, som då löper en risk att duka under. Således är sugga med smågrisar fredad under våren och sommaren fram till hösten.

Vildsvinen lever i regel i familjegrupper bestående av en eller flera suggor med sina kultingar. I regel finns ett flertal ungdjur med gruppen. Bara de äldre galtarna uppträder ensamma.

Vildsvinen föredrar en omväxlande terräng och är allätare. De kan åstadkomma svåra skador för lantbruk och trädgårdsnäring. Däremot är vildsvinens bökande bra för skogsbruket genom att frön då myllas ner. Vildsvinen är även effektiva på att förebygga insektsangrepp i skogen genom att de gärna äter sådana skadeinsekters larver som lever eller övervintrar i marken.

Hörntänderna utvecklas - främst hos galten - till långa betar. De är knivskarpa genom att de hela tiden slipas mot varandra. Betarna är fruktade vapen och används vid strider mellan galtarna. Betarna är eftertraktade jakttroféer och når sin största längd när djuren är 8-9 år.

Vildsvinet är ett eftertraktat jaktobjekt. Genom den höga reproduktionen erbjuds många jakttillfällen. Jakten bedrivs främst som smyg- och vaktjakt, men även som drevjakt med skarpa hundar. Vill man vårda vildsvins stammen skall jakt trycket läggas på ungdjuren.

Många historier finns om vildsvinens farlighet. Skadade vildsvin kan angripa en jägare men i regel väljer djuren att fly. Även en sugga med ungar kan anfalla människor för att freda kultingarna, men deras farlighet är i regel kraftigt överdriven.

Gnagarna kan indelas i två grupper, dubbeltandade och enkeltandade. De dubbeltandade gnagarna har ett par mindre tänder precis bakom de egentliga gnagartänderna, framtänderna. Till de dubbeltandade hör hardjuren. Till de enkeltandade (som även kallas egentliga gnagare) hör ekorre, bäver, råttor och smågnagare.

harar (Leporidae) familj inom ordningen hardjur som förekommer i nästan hela världen. De har långsträckt och ullig kropp, långa, kraftiga bakben, stora ögon och långa öron. De är skymnings- och nattdjur och livnär sig av gräs, säd, kål m m, om vintern framför allt av bark, som de gnager av lövträd (bl a fruktträd). Hararnas goda luktsinne, hörsel och löpförmåga är deras enda försvar mot fiender. De är i regel stumma men kan ibland uppge höga skrik. Vid fara trycker de mot marken eller flyr med långa språng (tar till harvärjan), de kan uppnå en hastighet av 100 km/h. För att lura eventuella förföljare brukar hararna göra en lycka, dvs springa tillbaka ett stycke i sina egna spår och göra ett långt hopp åt sidan. De kan ibland när de är upprörda "signalera" genom att trumma med bakbenen mot marken. De föder 2-3 kullar per år med 2-5 ungar i varje. Haren jagas för både sitt kött och sitt skinn.

Skogsharen finns i större delen av landet och är, som namnet anger, knuten till skogslandskapet. Vi har två skilda raser av skogshare. Den nordliga rasen (nordhare eller fjällhare) medan fjällhare, en större och kraftigare variant som lever i fjälltrakterna, har vit vinterdräkt. Söder därom förekommer moharen, som vintertid blir mer blågrå med enstaka bruna inslag på ben och huvud. Skogshare är upp till 60 cm lång. Den är på sommaren gråbrun, på vintern vit och har alltid svarta öronspetsar. Rasen finns ner till Dalälven. En variant, mohare, är ljusgrå om vintern,

Fältharen är rödbrun året om, men blir vintertid något gråare i färgen. Den är större än skogsharren och det främsta kännetecknet är svansens svarta översida som syns tydligt när fältharen hoppar iväg. Fotspåren visar att fältharen har mindre fötter, vilket gör den sämre rustad för vinterns snö. Fältharen finns i jordbrukslandskapet i hela södra Sverige och längs Norrlandskusten. Den inplanterades under 1800-talet. Skogsharren har blivit undanträngt i södra och mellersta Sverige (utom i skogstrakterna). Mellan fältharen och skogsharren förekommer bastarder, som oftast är sterila.

Den kännetecknas av långa bakben, kort svans och långa öron. Vikt 1,5-10 kg. I vilt tillstånd lever kaninen i motsats till haren i kolonier och har som grävare en mer sammanträngd kropp och massivare benbyggnad samt kortare öron och bakben än haren. Den lever i jordhålor, framför allt i sandjord. Födan består av gräs, säd, kål, bark o d. Kaninen, vars dräktighetstid är ca 30 dagar, har mycket stor fortplantningsförmåga och kan föda 3-4 kullar om året med 4-12 ungar per kull. Ungarna föds nakna och blinda. Kaninen är brungrå i färgen. Vildformen är gråbrun och svart med ljust bröst och rygg. Den härstammar från Medelhavsländerna och finns nu utbredd över hela jorden. Framför allt i Australien har den blivit en landsplåga, men också i Skåne och på Gotland, dit den infördes i början av 1900-talet, har den tidvis åstadkommit förödelse på skog och grödor.

Ekorren är spridd över hela landet och är knuten till skog. De har klor som är avpassade för trädklättring och en yvig svans som används som roder i skutten mellan träden. Vår vanliga ekorre som förekommer i Europa och Asien, är under sommaren brunröd på ryggen, under vintern gråaktig. Längd med svansen 45 cm. Födan består främst av barrträdsfrön men också av ollon, nötter, svamp och knoppar; tar även fågelägg och fågelungar. En del föda gömmer den i marken och på andra ställen som vinterförråd. Honan föder 1-2 gånger per år med 3-7 ungar i varje kull. Vinterskinnet, gråverk, är eftersökt till pälsverk. Förr hade den jaktlig betydelse genom sin fina päls. I dag förekommer jakt endast sparsamt.

Bäver gråbrun till färgen. Den är ca 110 cm lång och väger ca 30 kg. Svansen är platt, brunsvart och beklädd med fjäll. Benen är korta och kraftiga, bakfötterna har simhud mellan tårna. Bävern livnär sig helst på bark av t ex asp, björk och sälg. Den fäller träd genom att snabbt och skickligt gnaga med sina mejselformiga framtänder runt stamroten. Den lever i och vid vattendrag och sjöar och bygger av stockar, grenar, mossa och jord kupolformade hyddor med ingång under vattnet. För att undvika att ingången kommer över vattenytan bygger bävern sinnrikt konstruerade dammar som reglerar vattenståndet. Som samhällsbyggare står bävern högt och hyddorna är så välbyggda att de står kvar långt efter det att bäverfamiljen lämnat dem. Ungarna, som föds på våren eller försommaren, är 1-4 i varje kull. Bävern är verksam huvudsakligen under natten. Den omfattande jakten under 1800-talet ledde till att bävern omkr 1870 hade utrotats i Sverige. Den var eftertraktad för skinnet och för de körtlar som sitter mellan könsorganen och analöppningen; dessa innehåller ett gulbrunt, illaluktande sekret, bävergäll, som förr användes inom folkmedicinen mot magsjukdomar och olika slag av nervösa åkommor. Bävern fridlystes i Sverige 1873. Den inplanterades igen 1922 och förekommer nu allmänt i västra och norra Sverige; antalet djur uppskattas i dag till ca 50 000. Bävern förekommer dessutom i Norge, Finland, Sovjetunionen och Nordamerika. Jakt är tillåten under oktober-april i stora delar av mellersta Sverige. Bäverns storlek gör den hårdskjuten. Den får därför inte jagas med hagelvapen. Det fornsvenska ordet för bäver, bjur, förekommer som sammansättningsled i ort- och personnamn, t ex Bjurälven, Bjursås; Bjurström.

Bisam är vårt största sorkdjur ca 40 cm lång, med svansen 60 cm.. Den är ursprungligen amerikansk och infördes till Finland varifrån den spritt sig längs Bottenvikens kuster. I dag finns bisam längs Västerbottens och Norrbottens kustland samt i Norrbottens inland. Bisamråttans päls, bisam, är tät och mjuk och används i pälsverk.

Det finns en rad möss- och sorkarter, vilka alla saknar jaktlig betydelse. Detsamma gäller råttorna där främst den bruna råttan förekommer spridd över landet. Till de insektätande mindre däggdjuren hör igelkott, näbbmöss och mullvad. Samtliga saknar jaktlig betydelse. Även fladdermössen räknas hit. Genom sitt nattaktiva leverne undgår de oftast upptäckt.

Lodjuret är vårt enda vilda kattdjur. Det har långa ben, kort svans och tofsar på öronen. Mankhöjd 75 cm. Lodjuret klättrar gärna i träd och jagar främst om natten. I Sverige förekommer det från mellersta Lappland till Småland. Omkr 1980 fanns 500-700 djur i Sverige. Under början av 1980-talet har dock antalet minskat, eventuellt till följd av alltför intensiv jakt i kombination med angrepp av rävskabb. Inom Projekt lodjur, som drivs av Statens naturvårdsverk, görs inventeringar och kartläggningar av eventuella faktorer som påverkar lodjursförekomsten. Det har gått starkt tillbaka under 1900-talet. Men det senaste decenniet har det blivit vanligare på många håll i Norrland och i Syd- och Mellansveriges skogsbygder. Förutom en viss skyddsjakt inom renbetesområdet förekommer ingen jakt på lo. Men på många håll börjar stammen nå en numerär som gör den jaktbar. Lon är en skicklig jägare som främst lever av rådjur och hare. Men även skogsfågel och räv liksom smågnagare finns med i dieten. Tamkatten, som finns förvildad på många håll, utgör ett problem för många småviltartär. Den tillhör inte de jaktbara arterna och en katt får endast dödas om den är uppenbart förvildad.

Till mårddjuren hör en rad arter som förekommer spridda över landet. Nedan behandlas arterna i storleksordning.

Vårt största mårddjur Järven (äldre benämning filfras;) . svartbrun art inom familjen mårddjur. Längd ca 1 m. Kroppen är kort och kraftig, huvudet brett med små ögon och öron. Svansen är kort och yvig. Hälgångare. Födan utgörs av sorkar, lämlar, as och även större däggdjur som ren. Järven förflyttar sig snabbt och är en skicklig klättrare. I Sverige förekommer den inom fjällområdet ned till Härjedalen i ett antal av 100-140 individer. Den är knuten till fjälltrakterna och renbetesområdet, där en del Skyddsjakt förekommer .Främsta hotet utgörs förmodligen av tjuvjakt föranledd av de skador som järven orsakar på framför allt tamren.

Grävling art inom familjen mårddjur .Den finns spridd över större delen av landet utom i den nordligaste delen och i fjälltrakterna. Grävlingen är karakteristisk med sitt svarta och vita huvud och grå päls. Längd 70 cm, höjd 30 cm. Hälgångare. Med sina kraftiga grävklor gräver den ett gryt med flera hålor och ingångar. Den söker sin föda nattetid, framför allt daggmask men även växtföda som havre, frukt och bär. Ibland kan den också ta fågelägg och smågnagare. Vintertid sover grävlingen flera dygn i sträck, ibland ett par veckor, innan den ger sig ut i det fria. Den jagas för att minska dess predation på småvilt och skadegörelse i trädgårdar och jordbruk. Största avgången i stammen sker på grund av trafiken. Många grävlingar dödas nattetid vid sina födosök längs vägarna.

Utter art inom familjen mårddjur. Längd ca 125 cm, varav svansen 45 cm. Tårna är förenade med simhud, svansen är kraftig och starkt avsmalnande. Uttern har små öron och ögon, ryggen är mörkbrun, buken ljusare. Den simmar och dyker väl. Födan består av fisk, kräftdjur, grodor samt ibland av sjöfågel. Sparsam till sällsynt förekomst vid våra kuster och sjöar. Uttern har minskat starkt under de senaste årtiondena, och reproduktionsförmågan är starkt nedsatt p g a miljögifter. Men återinplantering av djur uppfödda i hägn har lyckats väl. Uttern finns i dag på olika håll i Norrland och förekommer sällsynt i Syd- och Mellansverige. Pälsen är mycket värdefull.

Skogsmård art inom familjen mårddjur. Mården är ca 75 cm lång, inkl den ca 25 cm långa svansen. Den är brunaktig med en gul fläck på strupen och bröstets övre del. Jagar helst i gryningen och skymningen. Basfödan utgörs av ekorre men mården är också en effektiv jägare på hare, skogsfågel och smågnagare. Mården fanns tidigare i nästan hela Europa men har p g a den värdefulla pälsen jagats hårt och är på många håll utrotad. Mården, eller skogsmården, är anpassad till ett liv i skog och finns allmänt över hela landet.

Iller art inom familjen mårddjur. Illern blir 60 cm inkl svansen. Pälsen är kastanjebrun med gula ullhår och svarta stickelhår samt vita teckningar på huvudet. Illern håller helst till vid vattendrag och jagar mest om natten. Dess föda utgörs av smågnagare, fåglar, grodor, fisk och kräftdjur. Den förekommer i hela Europa upp till mellersta Sverige. En tämjd albinoform av illern är frett (M putorius furo). Pälsen är gulvit och ögonen röda. Fretten är mycket användbar vid jakt på råttor och kaniner.

Mink (amerikansk flodiller) 50 cm lång art inom familjen mårddjur. Minken, som lever vid vatten, är mörkbrun med vit underläpp och strupfläck. Den förekommer inplanterad i mellersta Europa, Finland och Sverige. Den lämnar ett värdefullt pälsverk och farmas i stor utsträckning. I Sverige har minken även förvildats och blivit en svår marodör som lever av smågnagare, hare, skogsfågel, fisk (särskilt laxfiskar) samt kräftor.

Hermelin (lekatt) art inom familjen mårddjur. Hermelinen har en smidig, långsträckt kropp, längd 27 cm, samt en 10 cm lång svans med svart spets. Sommartid är pälsen gulbrun på ovansidan och gulvit på undersidan, vintertid vit (utom svansspetsen). Vinterskinnet är värdefullt. Hermelinen lever av små däggdjur och fåglar. Den bor ofta i stenrösen i skogsbryn och nära odlingar och t o m i närheten av människoboningar; den förekommer över hela Sverige.

Småvessla och snövessla eller dvärgvessla är våra minsta mårddjur. De har relativt liten, mycket långsträckt, smidig kropp och korta ben. Längd 20-24 cm, varav svansen ca 5 cm. Vesslorna gör en viss nytta genom att hålla efter smågnagare och ormar. Småvesslan finns i hela landet utom på Gotland. Den blir vintertid helt vit i norra delen av landet medan den i södra delen bibehåller den bruna ryggsidan. Snövessla eller dvärgvessla anses vara en egen ras av småvessla. Den finns främst i Norrland och norra delarna av Svealand. Snövesslan är något mindre än småvesslan och blir vintertid helt vit. Den sydliga rasen, småvesslan, förekommer upp till Värmland och mellersta Uppland.

Redan på 1960-talet utrotades vargen från Sverige främst genom illegal jakt. Då var stammen undanträngd till rennäringsområdena. På grund av de problem vargarna åsamkade rennäringen bedrevs en intensiv jakt. Under 1980 talet dök emellertid varg upp i Värmland. Därifrån har den spridit sig och utvecklat flockar i flera län huvudsakligen i Värmland, Dalarna, Jämtland, Härjedalen och Västernorrland. Vargens återkomst har orsakat en hård debatt. Många upplever en rädsla för varg, men erfarenheten talar för att vargen är helt ofarlig för människan. Ett problem är vargens benägenhet att ta jakthundar. Det gör att jakt inom vissa områden kan bli svår att genomföra med mindre hundar. I dag förekommer ingen jakt annat än undantagsvis som ren skyddsjakt. Men skulle stammen utvecklas kraftigt kan man från myndighetshåll medge viss skjutsjakt för att minska de problem som kan uppstå. Vargen påminner mycket om en schäfer i storlek och utseende. Färgen är grå till grågul med skiftningar i rött. Bogar och ryggens främre del är mörkare. Svansen är lång och yvig som schäferns. En vuxen varg kan väga runt 40 kg. Enstaka hannvargar kan bli betydligt större. Vargarna är utpräglade flockdjur med tydlig social rangordning. I regel är det den i rang högsta hanen som parar sig med den högsta honan. Hela flocken är sedan delaktig i uppfödningen av kullen. Parningen sker under vintern (februari-mars). Honan är dräktig drygt 60 dagar och föder i regel 3-6 ungar. Våra stora hjortviltstammar är födobas för vargarna. De jagar oftast i flock och kan ta vilt av älgars storlek. I födan ingår emellertid allt från sorkar och fågel till större djur tillfälligtvis även tamboskap. Vargen kan då bli ett problem för boskapsskötseln inom vissa områden. Det händer också att jakthundar blir tagna under jakt.

Vanlig räv förekommer över hela landet. De har smidig kropp, spetsig nos, uppåtriktade öron och yvig svans. Den blir 75 cm lång, vartill kommer svansen på 50 cm. Rödräven är framför allt ett nattdjur, och har sin lya i håligheter i marken. Den är allätare men lever främst på smågnagare, harrdjur och fåglar. Rödräven finns spridd över hela landet. Under slutet av 1970-talet och på 1980-talet har rävstammen på många håll starkt decimerats av rävskabb. På grund av rävskabb har stammen minskat avsevärt sedan 1970-talet. Rävskabben slog i början ut flertalet djur. Nu finns en tendens att allt fler rävar klarar skabbangrepp och stammen är åter stark på många håll. Rödräven är vanligtvis rödbrun, den färgen kan variera och under vintern är pälsen något gråare. Räven jagas för pälsens skull under senhösten. Olika färgvarieteter är eftersökta som pälsverk; flera har framavlats i fångenskap. Svartmagad räv har normalt rödfärgad översida men svart buk. Korsräv har ett mörkt band utmed ryggen och ett över bogpartiet. Svarträv är svart med vit svansspets. Silverräv är svarträv med vita stickelhår. Platinaräv är en silverrävskorsning.

Fjällräven är knuten till fjället. Den är sommartid gulbrun till gråbrun i färgen, vintertid vit till gråblå. Fjällräven är mindre än rödräven och trängs undan där båda arterna förekommer tillsammans. Förr var fjällräven talrik men är i dag sällsynt. Födo tillgången vintertid är en begränsande faktor eftersom fjällräven ofta är hänvisad till att leva av rester från de större rovdjurens byten. Föryngringen hos både fjällräv och rödräv är i stor utsträckning beroende av tillgången på smågnagare. Under s.k. gnagarår har båda arterna stora kullar, men honorna kan under gnagar fattiga år till och med gå utan ungar. Blåräv och viträv är olika färgvarieteter av den arktiska fjällräven, även kallad fjällracka, polarräv och is räv.

Mårdhunden är räv liknande art inom familjen hunddjur. Mårdhunden är 55-65 cm lång, har kort spetsigt huvud och mycket kort, yvig svans. Brun kropp, grå huvud och grå halvsidor. Den lever av grodor, blötdjur, smågnagare, fisk och frukter. Förekommer i Ostasien. Hålls ibland som pälsdjur hos oss och kallas då japansk räv, japansk mårdhund eller kinesisk mårdhund. Den inplanterades i västra Sovjetunionen som pälsdjur på 1930-talet och har därifrån spritt sig mot väst och nordväst. Mårdhunden förekommer på en rad platser i Sverige, men utbredningen är osäker eftersom mårdhunden med sitt tillbakadragna levnadssätt oftast undkommer vår upptäckt. Mårdhunden har liksom grävlingen vintervila.

Björn finns i dag i hela Norrland och stammen ökar. Den är tätare i de norra och i de inre delarna av Norrland. Enligt beräkningar uppgår antalet björnar till betydligt över l 000 djur, men beräkningarna är osäkra och troligen i underkant. Björnen är vårt största rovdjur och kan som fullvuxen väga över 250 kg. Den kan nå en hög höjd på nästan 1,5 meter och en längd på drygt 2 meter. Djuret är grovt byggt och har kort svans och små öron som nästan helt döljs av pälsen. Färgen är hos unga djur grå, hos äldre är den brunare med en variation från svart till ljusare brunt. Björnen är hälgångare och gången är vaggande. Men björnen är förvånansvärt snabb och förmår att överraska och slå så stora byten som älgar. Björnarna går i ide under hösten och blir kvar i idet till snösmältningen. Idet placeras under någon rotvälta eller i en hålighet som björnen gräver ut och fodrar med främst mossa. Under vintersömnen är ämnesomsättningen starkt nedsatt, varför de klarar sig gott på de fettreserver som lagts upp under sommaren och hösten. Könsmognaden inträffar vid 3-4 års ålder och björnen kan bli gammal: över 40 år. Parningen sker i maj-juni och honan föder i regel 2-3 ungar under vintern (januari-februari) i idet. Dräktighetstiden är 7 månader. Ungarna är mycket små vid födseln, bara 20-25 cm långa. De är dåligt utvecklade och öppnar ögonen först efter några veckor. De diar honan till mitten av sommaren då de själva börjar söka föda. Ungarna följer honan under flera år och i regel åtföljs honan både av sina årsungar och äldre ungar. Björnarna lever i övrigt ensamma. Björnar är allätare. Men det förekommer att de specialiserar sig på tamboskap och kan då åstadkomma skada. Även mognande säd utgör en attraktion och i vissa fall kan björnar göra skador på sädesfält. I födan ingår annars allt från myror och jordgetingar till sork, möss och fisk, liksom frukt, bär och rötter. Jakten på björn sker som licensjakt med en begränsning av antalet honor för att säkra en fortsatt ökning av stammen. Licenserna fördelas över tre olika delar av landet. Jakten bedrivs företrädesvis som drevjakt: en jaktform som kräver orädda hundar. De flesta hundar visar nämligen rädsla för vittringen av björn. Jakten bedrivs även som vakt och smygjakt. Flertalet av de björnar som fälls, skjuts i samband med älgjakten under september och oktober.

Längs våra kuster finns tre sälarter: gråsäl, knubbsäl och vikarsäl. På västkusten och sydkusten upp till Kalmarsund finns knubbsälen. Den är i övrigt sällsynt i Östersjön. I Östersjön finns gråsälen som i sällsynta fall kan gå så långt norrut som till Bottenviken. I Bottenviken, Bottenhavet och Finska viken finns vikarsälen. Gråsälen är störst. I dag pågår ingen jakt på säl, men en debatt förs om den skada salarna gör för yrkesfisket. Den omdiskuterade skadegörelsen kan på sikt medföra att viss skyddsjakt tillåts.

Gråsälen kan bli upp till 2,5 meter lång och väga upp till 300 kg. Gråsälen har en grå grundfärg med svarta prickar. Nosen är lång och huvudet saknar helt pannavsats. Gråsälen är flock levande och lever av fisk och skaldjur. Parningstiden infaller under februari-mars och honan föder efter elva månader en (sällan två) ungar.

Den betydligt mindre Knubbsälen blir knappt 2 meter och kan väga just över 100 kg. Knubbsälen är i färg ganska lik gråsälen, men är mer spräcklig och har varierande färgteckningar runt huvud och nos. Nosen är kort och huvudet har en tydlig pannavsats. Födan består av fisk, främst torsk. parningstiden infaller under juli-september och efter elva månaders dräktighet foder honan en (sällan två) ungar.

Vikarsälen är minst, den kan bli 1,5 meter och väga upp till 100 kg. Vikarsälen har en mörkgrå grundfärg med oregelbundna, ljusa ringar på kroppens översida. Huvudet är kort och knubbigt. Födan är fisk och skaldjur. Parningen sker i april och honan föder bara en unge efter elva månaders dräktighet.