ARTKÄNNEDOM SJÖFÅGEL

 

Artkännedom Sjöfågel

Dykänderna Skrakarna Knölsvan Doppingarna
Sumphönsen Sim änderna Sångsvan Gäss

 

               

  Dykänderna

Lever både i insjöar och i havet. Som namnet anger dyker de och simmar även under vatten. De lyfter från vattenytan med springande ansats. Samtliga dykänder har en simflik på bak tån.

 

ARTER: Knipa, brunand, vigg, ejder, alfågel, svärta, bergand . Samtliga jaktlovliga.

 

 JAKT SIDAN    TILL STAR SIDAN

 

      Knipan (Bucephala clangula)

 

Förekommer i hela landet. Hanen är svart och vit. Den toppiga hjässan har grön glans. En stor, rund, vit fläck mellan näbben och ögat. I flykten framträder fyrkantiga vita vingfläckar. Honan är grå med chokladbrunt huvud, vit halsring och vita vingfläckar. Ett gott igenkänningstecken är hanens vingljud, som kan beskrivas som ett tätt, visslande ”bju, bju, bju". Arten häckar i ihåliga träd och holkar. Allmän vid sjöar i hela Sverige

Flyttfågel men övervintrar i mellersta och södra Sverige.

 

 

 

 

 

 Viggen (Aythya fuligula)

 

Förväxling med berganden förekommer, då båda arterna vid flykten har tydliga vita vingband. Flyttfågesom övervintrar  ibland i södra Sverige.

 

 

 

 

 

 

 

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING      TILL DYKÄNDERNA       JAKT SIDAN

 

    Brunanden

Invandrade till Sverige på 1800-talet. Föredrar grunda, vegetationsrika sjöar. Hanen är rödbrun på huvudet och halsen. Bröstet och stjärten svarttecknade. Kroppen är i övrigt grå. Honan har brunt huvud och grå kropp, gulbrun teckning kring näbbroten. Hos båda könen ett tydligt blågrått band tvärs över näbben.

 

 

 

Ejdern (Somateria mollissima) 

 

Är den största av dykänderna. Den finns talrikt längs våra kuster. Hanen eller gudingen är praktfullt tecknad i svart, vitt, rosa och grönt. Det är den enda andfågel som har svart buk och vit rygg. Honan eller ådan är mörkt till ljusare brun med täta, svarta tvärstrimmor. Karaktäristiskt för båda könen är det spetsiga, triangelformade huvudet. Fjolårs hanen kallas hälsing och fjolårs honan skröja .Flykten går ofta lågt över vattnet, och de sträckande fåglarna formerar sig gärna i sneda linjer. I Sverige häckar ejdern enstaka eller i kolonier på öst- och västkusten .Antalet har ökat starkt under de senaste årtiondena .Under ejdersträcken på vår och höst drar tiotusentals förbi våra kuster på väg till eller från häckningsområdena. De har sitt vinterviste i Nordsjön .Den är en flyttfågel, men somliga individer övervintrar vid södra Sveriges kuster. Kring äggen i redet ligger dun som honan plockat från sitt bröst. Ejderdun är eftersökt som stoppning i bolstervar m m och var förr en viktig inkomstkälla för kustbefolkningen .Födan består av musslor, snäckor och en del kräftdjur ,dyker ned till 30 m djup . Den något mindre Praktejdern (S spectabilis) är en regelbunden gäst längs Sveriges kuster under vår- och höststräcket. Hanen är vackert tecknad i svart och vitt med en stor och klarröd näbbknöl. Honan är mycket lik ejderhonan.

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING         TILL DYKÄNDERNA       JAKT SIDAN

 

    Alfågel (Clangula hyemalis)

 

häckar på fjällhedar vid vatten och längs östra kustbandet. Övervintrar i stora flockar i södra östersjön .De flesta av de hundratusentals alfåglar som övervintrar i Östersjön kommer dock från häckplatser i norra Ryssland . Arten är lätt igenkännlig genom hanens omväxlande teckning i svart och vitt ,har lång spetsig stjärt .Honan är mörk ovan och vit under. Med sin ”alfågelsång” ett klingande ala-ala, ljuder under senvinter och vår i havsbandet, lätet gör den till en karaktärsfågel vid sina häckningsplatser. Deras föda utgörs främst av musslor.

 

 

 

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING         TILL DYKÄNDERNA       JAKT SIDAN

 

    Svärta (Melanitta fusca)

 

Näst efter ejdern ifråga om storlek. Hanen är sotsvart med svag metallglans med vit vingspegel, honan är jämförelsevis mer brunaktig. Häckar utmed hela Östersjökusten samt i fjällsjöar i Norrland är en Flyttfågel. Vitnackad svärta (M perspicillata), som häckar i Nordamerika, är en sällsynt gäst i Sverige. Hanen har en vit fläck i pannan och nacken, samt helt svarta vingar.

 

               

Skrakarna (Merginae)

 

Underfamiljen inom familjen andfåglar. Näbben är smal med hakformigt böjd spets, kanterna försedda med hornlameller. Kroppsbyggnaden är långsträckt. Huvud och kropp förs vågrätt i flykten, jämfört med t ex lommarnas i förhållande till kroppen sänkta huvud. De simmar och dyker väl och häckar i håligheter. Födan utgörs huvudsakligen av fisk.

 

ARTER: Storskrake, småskrake, salskrake undantagen jakt.

 

 Storskraken (M merganser)

Hanen har svart rygg, grönt huvud och vitröd undersida. Honan,skräckan, har brunaktigt huvud med fjädertofs. Förekommer över hela landet i insjöar och utmed kusterna.

Småskraken (M errators) 

Hanen har grönt huvud med risig tofs samt en vit halsring. Förekommer vid kusterna, mer allmänt norrut. 

 Salskraken (M albellus)

Hanen är vit och svart, honan gråbrun. Häckar sällsynt i Lappland men påträffas vintertid vid sydkusterna och en del insjöar, ofta i sällskap med knipor.

 

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING       JAKT SIDAN

               

Doppingarna (Podicipedidae)

Har långsträckt, spolformig kropp, fötter som sitter långt bak, simhudsflik på varje tå samt spetsig näbb. Doppingarna lever vid vassrika insjöar och är skickliga dykare. Födan består av småfisk, grodlarver o d. Det flytande boet är byggt av vattenväxter och förankrat vid vassrötter. De vanligaste är Skäggdopping.

ARTER : Skäggdopping, Gråhakedopping, Smådopping, Svarthalsad dopping  och Svarthakedopping. Endast skäggdopping får jagas.

Skäggdopping (Podiceps cristatus) ovan gråbrun med brunröd krage och nacktofs, under vit, sidorna rostbruna,

Gråhakedopping (P grisegena) svart ovan och vit under med rödbrun hals och ljusgrå haka,

samt Svarthakedopping (P auritus) svart huvud med orangebruna nacktofsar, svart ovan, vit under.

 

  TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING      JAKT SIDAN  

 

               

Sumphönsen

 Tillhåll är främst grunda, igenväxande sjöar. 

 Arter: Storskarv, Rörhöna. Sothöna jaktlovlig, ej sedan ändring av jakt tiderna 2001.

 

Skarvarna (Phalacrocoracidae)

Familj inom ordningen pelikanfåglar. De har lång hals och kropp samt kort och styv stjärt. Näbben är lång och försedd med en hake. De dyker och simmar utmärkt. I Kina och Japan tämjs skarvar och används som levande metspön genom att man slår en snara runt halsen på dem och låter dem dyka efter fisk. Storskarv (ålkråka, havstjäder; Phalacrocorax carbo) är svart med vit haka och blå glans på fjädrarna. 80 cm. Den häckar längs Östersjökusten från Skåne till Ångermanland. Antalet storskarvar har ökat kraftigt och över 15 000 par beräknas häcka i Sverige. Finns såväl vid insjöarna som kusten. De livnär sig på fisk som fångas genom dykning. Bor i kolonier.

 

Indelas i Arter: Storskarv, Toppskarv, Dvärgskarv. Jakt är tillåten på storskarv.

 

Sothönan (Fulica atra)

Art inom familjen rallar. Invandrade till Sverige i slutet på 1800-talet. Den Fullvuxna sothönan är lätt att känna igen på sin skiffergrå kropp, svart huvud samt vit näbb och pannplåt. Fötterna är försedda med simhudsflikar, och sothönan simmar och dyker utmärkt. Den simmar med nickande huvud, springer på Den simmar med nickande huvud, springer på vattnet vid uppfloget och fäller under ljudligt plaskande. Boet är oftast flytande. Sothönan förekommer i vassrika vattenområden upp till Dalarna och Hälsingland samt i Norrbotten. Under flyttningen samlas flockar på tusentals sothöns inne i havsvikarna. övervintrar dock även i öppet vatten i södra och mellersta Severi.

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING       JAKT SIDAN

 

               

Simänderna

Finns företrädesvis i gölar, grunda insjöar och långsamt flytande vattendrag. De livnär sig mest på vegetabilisk föda,  har korta, platta näbbar och korta ben .Könen är olika tecknade. Simänderna lyfter direkt från vattnet.

 

ARTER: Gräsand, kricka, årta, stjärtand, bläsand, skedand, snatterand ,undantagen jakt.

 

Gräsanden (Anas platyrhynchos) 

 

Är den vanligaste av simänderna . Hanen har grönt huvud, vit halsring och brunt bröst. Näbben grön. Honan har gulröd näbb och är vattrad i brunt .Båda har blå vingspegel med ett vitt band framtill och baktill .Födan utgörs av gräs vattenväxter m m. Gräsanden häckar över hela landet. Hanen får sin praktdräkt om hösten samtidigt som par bildningen börjar. På vintern flyttar en del fåglar till Väst- och Mellaneuropa, men många stannar kvar vid öppet vatten eller söker sig till tätorter, där de övervintrar i hamnar och parker. Om våren flyttar paren till honans gamla boplats, där hon i april lägger sex till tolv ägg. Boet reds tex. i en tuva, under en buske eller t o m i ett gammalt kråkbo. Hanarna överger honorna under ruvningstiden och samlas i flockar samtidigt som de ruggar till sin oansenliga sommardräkt (eklipsdräkt). Stamform för tam ankan .

 

 

Krickan'

  Den minsta av Simänderna. Hanen har i praktdräkt brunt huvud med grön infällning. som kantas av gulvitt.  I övrigt gråtecknad. Honan är gråbrun och har grön vingspegel.

 

 

Årtan

Något större än krickan. Förekommer sparsamt i slättsjöar. Hanen har i praktdräkt brunsvart hjässa och ett långt, vitt band över ögat och ner mot nacken. Honan är brungrå och liknar krickhonan, men saknar grön vingspegel..

 

 

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING        JAKT SIDAN

 

               

 Gäss (Anserinae)

Underfamilj inom familjen andfåglar. Gruppen är utbredd över hela jorden. Gässen, som har kort kropp, långa vingar och bred näbbnagel, håller sig något mer på land än änderna och är utpräglade växtätare. Till skillnad från vad som är fallet hos de äkta änderna är könen lika, de har endast en ruggningsperiod per år och vingspegeln har aldrig metallglänsande färg. Ungarna, gässlingarna, går i vattnet och letar efter mat redan när de är ett dygn gamla. Gässen är goda simmare och i vilt tillstånd även goda flygare, har god syn och ovanligt god hörsel. Hanen kallas gåskarl. Alla vildgäss är flyttfåglar, och flera arter ordnar sig under flykten i rad eller kilform (fylking).

 Grågås (Anser anser), som är brunaktig med ljusare undersida och fjäderspetsar samt orangefärgad näbb, härstammar de flesta tamraserna i Europa. Den häckar så långt norrut som på Island och Kamtjatka och finns sparsamt, dock lokalt tämligen allmänt, längs svenska östkusten. 

Sädgås (A fabalis) mörkbrun med gul och svart näbb, som häckar sällsynt i Norrland men i flyttningstider samlas i stora flockar i Östergötland och Skåne, som de passerar på väg från häckningsplatser i Finland och Ryssland.

 Fjäll gås (A erythropus), en mycket liten gråbrun gås med vit panna och ljus ögonring. Är sedan 1990-talets början i stort sett försvunnen som häckfågel i Sverige. "Projekt Fjäll gås", som drivs av Svenska Jägareförbundet, söker förmå fjäll gåsen att ändra flyttvägar och övervintringsområden. För att uppnå detta sätter man ut kullar av fjäll gås ungar hos "fosterföräldrar" vitkindad gås - i Lappland. Efter elva års inplanteringar av tillsammans 208 fjäll gås ungar har dock beståndet ännu inte visat nämnvärd expansion. Den katastrofala tillbakagången för fjäll gåsen har medfört att arten upptagits som en globalt hotad art av BirdLife International. Fjäll gås är undantagen jakt.

 Vitkindad gås (B leucopsis) är tecknad i grått, vitt och svart med vitt huvud. Häckar på Grönland, Spetsbergen och Novaja Zemlja samt med drygt 2 500 par i Sverige, varav 1 700 på Gotland. Vitkindad gås är undantagen jakt.

  Bläsgås (A albifrons), till utseendet lik  fjäll gåsen ,men med vit bläs i pannan, den är dock större och saknar ljus ögonring. Den stannar ofta i Sverige under flyttningen till och från Sibirien, där den häckar.

(B ruficollis) Europas största gås är kanadagås (B canadensis), som införts från Nordamerika också till Sverige 1929. Den bildar nu en kraftigt, växande stam som når upp till södra Norrland. På senare år har arten utbildat egen flyttningsvägar till Danmark och Nordtyskland Den är gråbrun med svart huvud, lång svart hals och vit strupe.

 

 

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING       JAKT SIDAN

 

               

Svanar

 

Svanarna är en underfamilj till andfåglarna. Båda könen är lika och ingen av arterna är lovlig för jakt.

 

Knölsvan

Knölsvanen är lätt att känna igen på den svarta knölen uppe vid näbbens bas. Näbben är klart röd. Knölsvanen simmar ofta med uppburrade vingar och S-formad hals. Knölsvanen fins i Syd- och Mellansverige.

 

 

Sångsvan

Sångsvanen är en nordlig art, ligger rakare på vattnet än knölsvanen, har rak hals och aldrig uppburrade vingar. Näbben är klart gul med svart spets. Den mindre Sångsvanen häckar inte i landet men observeras vid flyttningen.

 

 

TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING     JAKT SIDAN   

 

               

Senast uppdaterad 2005-07-04